Sov gott Fluster
Onsdag..
Nu är det gjort. Jag har tagit farväl av min älskade Flurr.. tårarna slutar inte komma.. hur mycket kan man egentligen gråta?
Hela farvälet blev fint. Jag skrev in mig på veterinärkliniken när jag kom fram till deras reception. Flurr och jag hade gått i regnet på vår sista promenad tillsammans. Jag satte på honom sitt regntäcke.. jag hade mina nya svarta gummistövlar från ÖB. Färgen var passande denna dag liksom regnet som nu faller ner. Regndropparna kanske är ett tecken från ovan att de har fått en ny vän till sin himmel.
Det kändes skönt att efter vår morgonpromenad.. och då Flurr brukar vara lite matt i kroppen.. traska in i värmen och sedan låta honom få somna in i min famn. Det känns som detta inte kunde avslutas på ett mer naturligt och kärleksfullt sätt.
Efter jag fyllt i mina personuppgifter och även Flurres.. fick vi vänta ett kort ögonblick i väntrummet. Där fanns andra med sina djur i koppel eller bur. Det kom fram en syster och bad mig följa med ut genom entredörren och sedan gå till en byggnad som låg till vänster. Hon öppnade dörren och där inne fanns ett par stolar.. en hundkorg med mjuk och mysig fäll.. ett litet nätt undersökningsbord.. gammaldags dörrar till rummen som låg intill.. hemtrevliga dekorer på väggarna.. ja det var ett trivsamt rum att säga hejdå i.
Systern frågade om jag ville ha Flurr i knät.. varpå jag svarade ja. Jag lyfte upp Flurr och systern förberedde den första sprutan med lugnande medel. Den fick Flurr i nacken och då han är gammal och blodcirkulationen är låg.. kunde det ta fem minuter innan den börjat verka. Jag satt och höll Flurr i mitt knä.. han låg där och andades sakta och avslappnat.. han verkade inte alls vara orolig eller rädd.
Flurr somnade och systern kom tillbaka. Nu var det dags för den andra sprutan med avslappnande medel. Allt för att Flurr ska vara så borta att han inte märker av den sista sprutan. Gamla hundar har känsliga blodkärl berättade systern och fortsatte förklara att de då kan gå sönder och det gör det svårt att ge dessa injektion med det de behöver få. Hon gick och hämtade en veterinär efter flera försök med att hitta en ven som skulle hålla.
Veterinären kom in och vi lyfte över Flurr till bordet så de kunde sätta in nålen i benet där istället. När den väl var på plats fick jag honom tillbaka till mig och han låg avslappnad.. andades lugnt..det kändes nu mera fridfullt än skrämmande detta som håller på att ske. Tårarna kom av sig självt.. utan förvarning.. som en reaktion för den situation jag just då befann mig i.
Veterinären klappade mig tröstande på axeln innan hon gick tillbaka till den stora byggnaden. Systern förklarade för mig att nu är han redan så djupt ner i sömn.. när han nu får den andra sprutan är det sedan inte långt bort innan han somnar in för gott. När hon skulle ge den sista sprutan gick det knappt att få in något av medlet i Flurr. Hans blodkärl var så sammandragna nu att det bara kom in en bråkdel av vad sprutan innehöll.
Hon drog ut sprutan och sa att han nu troligtvis redan var borta. Hon tog fram stetoskopet och lyssnade noga på flera ställen efter hjärtslag.. men fann inga. Han är borta nu sa hon och då började tårarna komma igen. Min Flurr.. nu fanns han inte mer. Det såg ut som han sov.. så fin som han alltid är när han sover. MIn Flurr.. vad jag kommer sakna honom. Han var mitt allt.. han är mitt allt.. kommer alltid att vara det.
Om livet är som kaffet i koppen.. är Flurr sockerbiten som kryddar det med glädje.
Jag fick frågan om jag ville stanna kvar lite hos honom.. men jag sa att jag inte kommer orka det. Det är jobbigt som det är ändå. Systern förstod det och lyfte Flurr från mitt knä och lade honom fint på bordet. Flurr.. det kommer kännas konstigt att inte se honom komma gåendes mot mig när jag kommer innanför dörren. Det kommer kännas tomt att inte ha honom intill mig uppe på täcket om natten.
Jag frågade om jag kunde lämna hans koppel.. regntäcke och hans tasshandduk jag hade med dit. Jag vill inte ha dom kvar då det bara kommer göra ont av att se hans saker. Hon tog emot påsen och jag tackade för deras hjälp och gick ut genom dörren.. stängde den bakom mig.. och gick sedan därifrån.
Under paraplyet kunde jag gömma mig för mötande regnflanörer. Tårarna bara kom och kom. Kan egentligen inte fatta vad som hänt. Jag vet ju att Flurr är borta och förhoppningsvis nu är tillsammans med sin syster Akela.. Dobermanntiken han växte upp med. Det jag menar är att jag har ingen aning om hur länge detta kommer påverka mig och min glädjestapel. Just nu vill jag bara försvinna långt bort härifrån där ingen kan hitta mig. Men det ger mig å andra sidan inte Flurr tillbaka..
Hade jag några lappar till på banken.. menar några i överskott.. då skulle jag bokat en Sista-minuten-resa och gett mig av för en tid. Tror jag skulle behöva det efter allt som skett sista tiden.
Vet inte vad jag ska göra av resten av denna dag. Skulle jag haft min espressomaskin här skulle jag gjort mig en stor latte och sedan krupit upp i soffan och sett någon film. Men jag får klara mig med Neskaffe ett litet tag till. Och det funkar det med.. bara man inte känner efter för mycket.. menar smaken. : )
Är det stavfel och annat.. beror det blott på tårarnas skymning av synen. Jag går nog in lite senare och rättar till det som behöver rättas till. Hopas ni får en fin onsdag i alla fall.
Kram och på återhörande // Christine
Nu är det gjort. Jag har tagit farväl av min älskade Flurr.. tårarna slutar inte komma.. hur mycket kan man egentligen gråta?
Hela farvälet blev fint. Jag skrev in mig på veterinärkliniken när jag kom fram till deras reception. Flurr och jag hade gått i regnet på vår sista promenad tillsammans. Jag satte på honom sitt regntäcke.. jag hade mina nya svarta gummistövlar från ÖB. Färgen var passande denna dag liksom regnet som nu faller ner. Regndropparna kanske är ett tecken från ovan att de har fått en ny vän till sin himmel.
Det kändes skönt att efter vår morgonpromenad.. och då Flurr brukar vara lite matt i kroppen.. traska in i värmen och sedan låta honom få somna in i min famn. Det känns som detta inte kunde avslutas på ett mer naturligt och kärleksfullt sätt.
Efter jag fyllt i mina personuppgifter och även Flurres.. fick vi vänta ett kort ögonblick i väntrummet. Där fanns andra med sina djur i koppel eller bur. Det kom fram en syster och bad mig följa med ut genom entredörren och sedan gå till en byggnad som låg till vänster. Hon öppnade dörren och där inne fanns ett par stolar.. en hundkorg med mjuk och mysig fäll.. ett litet nätt undersökningsbord.. gammaldags dörrar till rummen som låg intill.. hemtrevliga dekorer på väggarna.. ja det var ett trivsamt rum att säga hejdå i.
Systern frågade om jag ville ha Flurr i knät.. varpå jag svarade ja. Jag lyfte upp Flurr och systern förberedde den första sprutan med lugnande medel. Den fick Flurr i nacken och då han är gammal och blodcirkulationen är låg.. kunde det ta fem minuter innan den börjat verka. Jag satt och höll Flurr i mitt knä.. han låg där och andades sakta och avslappnat.. han verkade inte alls vara orolig eller rädd.
Flurr somnade och systern kom tillbaka. Nu var det dags för den andra sprutan med avslappnande medel. Allt för att Flurr ska vara så borta att han inte märker av den sista sprutan. Gamla hundar har känsliga blodkärl berättade systern och fortsatte förklara att de då kan gå sönder och det gör det svårt att ge dessa injektion med det de behöver få. Hon gick och hämtade en veterinär efter flera försök med att hitta en ven som skulle hålla.
Veterinären kom in och vi lyfte över Flurr till bordet så de kunde sätta in nålen i benet där istället. När den väl var på plats fick jag honom tillbaka till mig och han låg avslappnad.. andades lugnt..det kändes nu mera fridfullt än skrämmande detta som håller på att ske. Tårarna kom av sig självt.. utan förvarning.. som en reaktion för den situation jag just då befann mig i.
Veterinären klappade mig tröstande på axeln innan hon gick tillbaka till den stora byggnaden. Systern förklarade för mig att nu är han redan så djupt ner i sömn.. när han nu får den andra sprutan är det sedan inte långt bort innan han somnar in för gott. När hon skulle ge den sista sprutan gick det knappt att få in något av medlet i Flurr. Hans blodkärl var så sammandragna nu att det bara kom in en bråkdel av vad sprutan innehöll.
Hon drog ut sprutan och sa att han nu troligtvis redan var borta. Hon tog fram stetoskopet och lyssnade noga på flera ställen efter hjärtslag.. men fann inga. Han är borta nu sa hon och då började tårarna komma igen. Min Flurr.. nu fanns han inte mer. Det såg ut som han sov.. så fin som han alltid är när han sover. MIn Flurr.. vad jag kommer sakna honom. Han var mitt allt.. han är mitt allt.. kommer alltid att vara det.
Om livet är som kaffet i koppen.. är Flurr sockerbiten som kryddar det med glädje.
Jag fick frågan om jag ville stanna kvar lite hos honom.. men jag sa att jag inte kommer orka det. Det är jobbigt som det är ändå. Systern förstod det och lyfte Flurr från mitt knä och lade honom fint på bordet. Flurr.. det kommer kännas konstigt att inte se honom komma gåendes mot mig när jag kommer innanför dörren. Det kommer kännas tomt att inte ha honom intill mig uppe på täcket om natten.
Jag frågade om jag kunde lämna hans koppel.. regntäcke och hans tasshandduk jag hade med dit. Jag vill inte ha dom kvar då det bara kommer göra ont av att se hans saker. Hon tog emot påsen och jag tackade för deras hjälp och gick ut genom dörren.. stängde den bakom mig.. och gick sedan därifrån.
Under paraplyet kunde jag gömma mig för mötande regnflanörer. Tårarna bara kom och kom. Kan egentligen inte fatta vad som hänt. Jag vet ju att Flurr är borta och förhoppningsvis nu är tillsammans med sin syster Akela.. Dobermanntiken han växte upp med. Det jag menar är att jag har ingen aning om hur länge detta kommer påverka mig och min glädjestapel. Just nu vill jag bara försvinna långt bort härifrån där ingen kan hitta mig. Men det ger mig å andra sidan inte Flurr tillbaka..
Hade jag några lappar till på banken.. menar några i överskott.. då skulle jag bokat en Sista-minuten-resa och gett mig av för en tid. Tror jag skulle behöva det efter allt som skett sista tiden.
Vet inte vad jag ska göra av resten av denna dag. Skulle jag haft min espressomaskin här skulle jag gjort mig en stor latte och sedan krupit upp i soffan och sett någon film. Men jag får klara mig med Neskaffe ett litet tag till. Och det funkar det med.. bara man inte känner efter för mycket.. menar smaken. : )
Är det stavfel och annat.. beror det blott på tårarnas skymning av synen. Jag går nog in lite senare och rättar till det som behöver rättas till. Hopas ni får en fin onsdag i alla fall.
Kram och på återhörande // Christine
Kommentarer
Postat av: Anonym
Lilla gumman, jag föstår hur svårt du har det just nu, men han har nog blivit välkomnad av Akela och Frida och har det bra. Det hjälper inte att säga att du kommer över det svåra, för det tar sin tid, jag vet. Du får glädjas över att ha haft en underbar hund i så många år, och att han inte behöver lida mer. Stor kram från mamma som har ögonen fyllda med tårar.
Trackback
