True Blood
Soligt och klarblå himmel fick vi njuta stundvis av idag här i Götet. Sen kom det iofs en och annan åskknall på kvällen men det gick snabbt över.
Såg premiäravsnittet av True Blood på Canal+ ikväll klockan 22. Jag har med åren börjat uppskatta just vampyrfilmer mot hur jag skrämdes till vettet av dom som liten. Minsta skymt av en liiite för lång och vass hörntand gjorde att jag drog upp täcket till öronen och lade alla gosedjur omkring mitt huvud som en skyddande mur. Med uppspärrade ögon sökte jag av rummet efter främmande sillhouetter som inte skulle finnas där. Ni kan fråga min styvfar hur det såg ut.. han brukar ibland påminna mig om det och jag minns då generat mina tokiga påhitt. : )
Tillbaka till den nya serien som visades ikväll. Den hade ett inbjudande intro.. bra filmmusik.. endel skådisar kände jag igen men kommer tyvärr inte ihåg deras namn. Förr var människan rädd för fladdermöss.. i den här serien vill de bli deras vän. De lever tillsammans i sus och dus. Det här måste utspela sig i någon amerikansk håla då folket har en släpig sydstatsdialekt som jag ej kan bestämma om jag gillar eller avskyr.
Serien visar en skön modern ironisk vinkling på hur livet med en huggtand som granne skulle kunna se ut. Jag behöver nog se ett avsnitt till innan jag risar eller rosar den som kvällsunderhållning. Därför återkommer jag med ett exakt betyg så fort jag bestämt mig för hur många Biostolar den är värd.
Matten går fortfarande knackigt. Jag tar fler raster nu än tidigare och rast på rasten för att inte behöva sätta mig med boken allt för ofta. Vilket är dumt.. helkorkat.. jag vet. Men faktum är att jag känner mig betydligt mer tillfreds med tillvaron när jag inte sitter med näsan i boken hela tiden.. för då kommer jag ifrån pressen och stressen över att inte klara av den.
Nu har resten av gänget gått ner för att krama sina kuddar.. även Flurr sover för länge sedan. Nu ska jag därför snabbt avsluta här och sedan stänga av och släcka ner för kvällen. Sov gott.
På återhörande / Christine
Såg premiäravsnittet av True Blood på Canal+ ikväll klockan 22. Jag har med åren börjat uppskatta just vampyrfilmer mot hur jag skrämdes till vettet av dom som liten. Minsta skymt av en liiite för lång och vass hörntand gjorde att jag drog upp täcket till öronen och lade alla gosedjur omkring mitt huvud som en skyddande mur. Med uppspärrade ögon sökte jag av rummet efter främmande sillhouetter som inte skulle finnas där. Ni kan fråga min styvfar hur det såg ut.. han brukar ibland påminna mig om det och jag minns då generat mina tokiga påhitt. : )
Tillbaka till den nya serien som visades ikväll. Den hade ett inbjudande intro.. bra filmmusik.. endel skådisar kände jag igen men kommer tyvärr inte ihåg deras namn. Förr var människan rädd för fladdermöss.. i den här serien vill de bli deras vän. De lever tillsammans i sus och dus. Det här måste utspela sig i någon amerikansk håla då folket har en släpig sydstatsdialekt som jag ej kan bestämma om jag gillar eller avskyr.
Serien visar en skön modern ironisk vinkling på hur livet med en huggtand som granne skulle kunna se ut. Jag behöver nog se ett avsnitt till innan jag risar eller rosar den som kvällsunderhållning. Därför återkommer jag med ett exakt betyg så fort jag bestämt mig för hur många Biostolar den är värd.
Matten går fortfarande knackigt. Jag tar fler raster nu än tidigare och rast på rasten för att inte behöva sätta mig med boken allt för ofta. Vilket är dumt.. helkorkat.. jag vet. Men faktum är att jag känner mig betydligt mer tillfreds med tillvaron när jag inte sitter med näsan i boken hela tiden.. för då kommer jag ifrån pressen och stressen över att inte klara av den.
Nu har resten av gänget gått ner för att krama sina kuddar.. även Flurr sover för länge sedan. Nu ska jag därför snabbt avsluta här och sedan stänga av och släcka ner för kvällen. Sov gott.
På återhörande / Christine
Kommentarer
Trackback
